Otto Zdansky (1894-1988), österrikisk-svensk paleontolog
Otto Zdansky studerade till ingenjör, men fick avbryta utbildningen för att tjänstgöra i den österrikiska armén under första världskriget. Efter kriget studerade han fossila ryggradsdjur (vertebrater) i Wien, och kom sedan till Uppsala. Genom studier i sin hemstad och genom kontakter med professorn i paleontologi vid universitetet, Carl Wiman, lyckades han fullfölja sina studier och disputerade 1921.
Genom Wimans kontakter med Johan Gunnar Andersson åkte Zdansky till Kina för att samla vertebrater. Först deltog han i utgrävningarna vid Zhoukoudian nära Beijing (1921), men arbetade sedan huvudsaklig i provinserna Henan och Shanxi (1921-1923). Han samlade där stora mängder vertebrater av vilka han senare vetenskapligt beskrev ett flertal.
Vid utgrävningarna 1921 vid Zhoukoudian hittade Zdansky en kindtand från en tidig människa, den så kallade pekingmänniskan (numera Homo erectus). Han stoppade fossilet i fickan och valde att inte berätta om fyndet, eftersom han var rädd för att det skulle leda till att han inte skulle få arbeta med de vertebratfossil han grävt fram som intresserade honom mera. Inte förrän sex år senare berättade han för andra forskare om tanden.
År 1923 reste Otto Zdansky till Mengyindalen i centrala Shandongprovincen i nordöstra Kina. I lager från tidig kritaperiod (ca 130-112 miljoner år sedan) fann han fossil av en tidigare okänd långhalsdinosaurie, som fick namnet Euhelopus zdanskyi.
I Uppsala arbetade Zdansky 1924-1927 som tekniker. Under denna period upptäckte han ytterligare en tand från pekingmänniskan i det ditsända materialet.
1927 fick han en professur vid universitetet i Kairo och han behöll den tjänsten till 1950 då han återvände till Sverige och Uppsala. Under bearbetning av sina samlingar från Zhoukoudian hittade Zdansky 1952 ytterligare en tand från pekingmänniskan. Alla tre tänderna finns kvar vid Evolutionsmuseet i Uppsala.
