Kinaäventyret
Den största och finaste samlingen kinesiska ryggradsdjursfossil utanför Kina finns på Evolutionsmuseet i Uppsala.
År 1914 reste den svenska geologen Johan Gunnar Andersson till Kina i egenskap av rådgivare inom gruvfrågor åt den kinesiska regeringen. Ett par år senare upptäckte Andersson fossil av växter och olika däggdjur längs stranden av Huang He (Gula floden), och började intressera sig på allvar för Kinas geologi. Han lyckades intressera både kinesiska myndigheter och sin vän professor Carl Wiman i Uppsala för dessa fossil.
Planen var att Andersson skulle samla in fossil under sina resor i Kina och skicka dessa till Wiman i Uppsala. Delar av materialet skulle sedan återbördas till Kina. Andersson var dock inte specialist på ryggradsdjur, och 1919 skickade Wiman den unge österrikaren Otto Zdansky till Kina för att arbeta med Andersson. Birger Bohlin tog slutligen över Anderssons arbete fram till 1929 då han anslöt sig till Sven Hedins i dennes utforskande av Centralasien.
Andersson, Zdansky och deras medarbetare arbetade ofta under mycket besvärliga omständigheter. Inbördeskrig blossade då och då upp i olika delar av landet och försvårade eller omöjliggjorde arbetet. Det rådde ofta brist på pengar. Man hade heller inga motorfordon, utan var tvungen att anlita åsnekärror. Det kunde ta upp till 30 dagar att föra de tunga fossillådorna till närmaste järnvägsstation för vidare transport till Beijing och slutligen Uppsala. Och i tider av stridigheter kunde det till och med vara svårt att få tag på åsnor.
Samlingen kallas Lagrelius-samlingen efter överintendent Axel Lagrelius. Han ställde tidigt upp med pengar. Senare upprättade Lagrelius en stiftelse, Kinafonden, som under ca 10 års tid försåg Wiman, Andersson och Zdansky med medel för arbetet. Till Kinafonden bidrog även andra kända svenskar, bland annat tändstickskungen Ivar Kreuger och den dåvarande svenska kronprinsen (sedermera Gustaf VI Adolf).